De medeltida runorna

Denna artikel kan ses som en epilog till tidigare publicerade artiklar om de germanska runorna (”De germanska runorna”) och jag hänvisar ibland till dessa. 

Vissa tror att bruket av runor upphörde efter vikingatidens slut, detta är dock fullständigt fel. Det är sant att bruket att resa runstenar nästintill upphör och att det latinska alfabetet (våra dagars alfabet) i delar tar över funktioner som runorna brukats för. Runorna fortsatte dock att brukas i många sammanhang under många århundraden. I större delen av Norden fortsatte bruket av runor långt in på 1500-talet, i vissa områden, t.ex. Älvdalen in på 1800-talet. 

Som jag tidigare visat förändrades runorna kontinuerligt, så skedde också under slutet och efter vikingatiden. De stungna runorna (se De germanska runorna) utvecklades fullt ut och vissa runor fick beteckna nya ljudvärden. Denna utveckling ledde tillslut det 27-staviga runalfabetet som var fullt utvecklat på 1200-talet.

 På grund av denna utveckling har varje runa endast ett ljudvärde och man kan möjligen anta att de var lättare att bruka än sina föregångare. Vissa lokala varianter på dessa runor förekommer, t.ex. på Gotland, Island och Grönland. Till skillnad mot tidigare började man nu även dubbelteckna konsonanterna. Möjligen är detta en påverkan från det latinska alfabetet.

Runorna och det latinska alfabetet

En relativt tydlig uppdelning av när det latinska alfabetet, respektive runorna, brukades förekom länge. Generellt sätt nyttjades runorna för det inhemska språket och latinska alfabetet för latin. Alltså var det mestadels kyrkliga dokument som skrevs med de nya bokstäverna, medan man som tidigare nyttjade runor för ägarmärkning, följebrev och dylikt, dessutom nyttjades de för gravstenar och liknande. Följaktligen var det främst präster som behärskade och nyttjade de latinska skrivtecknen, något den övriga befolkning hade föga kunskaper i. 

Ett visst lån mellan alfabeten förekom, framförallt märks det på att det latinska alfabetet lånar in th-runan (se ovan), som fortfarande brukas på Island. Ett annan tydlig påverkan från runorna är att man ibland nyttjade m-runan (se ovan) för att beteckna ordet man. Detta sker t.ex. i landskapslagarna, varav den äldsta är Äldre Västgötalagen från 1220-talet. Dessa landskapslagar utgör ett tydlig undantag, eftersom de är skriven på folkspråk, men med latinska bokstäver, med ett undantag (se nedan). 

En annan tydlig skillnad mellan de båda alfabetena är att det latinska vanligen skrevs på pergament och runorna ristades in på trä, ben och dylikt.

Runinskrifter

En av de mest intressanta runinskrifter från denna tid är en landskapslag nedskriven på hundra pergamentblad. Den är alltså lite udda både eftersom det är en lag skriven med runor och runor skrivna på pergament. Det rör sig om den äldsta upplagan av Skånelagen, den så kallade Codex Runicus från slutet av 1200-talet. Eventuellt består den ursprungligen av två handskrifter, som sammanfogats och där den senare kan vara några decennier yngre. Ett fascinerande tillägg (klotter?) består av Nordens äldsta bevarade sång, med noter och allt! Sången lyder i sin helhet: ”Drömde mig en dröm i natt, om silke och kostbart kläde.” 

I övrigt finns det flera runinskrifter i kyrkor och vid gravar, t.ex. på hällar, stenar, kors och liknande. Ett flertal av dessa finns på Gotland. För de som bor i SCA-lägret under Medeltidsveckan kan jag rekommendera en promenad till den närbelägna kyrkan där det finns en rätt vacker gravsten från medeltiden, med runinskription.

Runkalendrar

Runkalendern, eller runstaven som den också kallas, är en form av evighetskalender och har många likheter med den i övriga Europa brukade kyrkokalendern. Den stora skillnaden är att man i övriga Europa brukade latinska siffror och bokstäver, medan man i Norden nyttjade runor. Runkalendern var ofta ristad på en lång trästav, därav namnet runstav.

 Den översta raden visade årets samtliga dagar genom de sju första runorna upprepade 52 gånger. Den andra visar gyllentalen, som bestod av nitton runor, med vars hjälp man kan räkna ut exempelvis när påsken infaller. Den tredje raden består av olika symboler som betecknar fasta helgdagar och andra viktiga dagar. Julen betecknades till exempel med ett dryckeshorn.

Rungaldrar

Som jag tidigare berört (se De germanska runorna) nyttjades även runorna som magiska symboler och besvärjelser, något som inte dog ut efter kristnandet. De magiska tecknen kallas galdrar, ett ord som förmodligen betyder ungefär gala och man antar att dessa besvärjelser reciterades med gäll röst. Galdrar består oftast av binde- och samstavsrunor, där runor med lämplig innebörd binds samman och ristas/målas på för besvärjelsen lämplig plats, t.ex. ett vapen eller den egna kroppen.  

Endast ett fåtal exempel på galdrar finns bevarade, eftersom kyrkan bekämpade detta bruk som de ansåg vara hedniskt och uttryck för svartkonst. Notera dock att själva bruket av runor inte bekämpades av kyrkan, bara det magiska användandet. Två exempel kan vara värda att nämna:

Skräckhjälm (Ægishjálmur) 

Ovan finns tre exempel på skräckhjälm, där den ursprungligaste formen finns längst till vänster. Denna galder kunde ha flera betydelser: Injaga skräck i fiender, stärka den egna kraften och dylikt, men också som älgskogsruna för att erövra kärlek.

Härdningsstav (Herzlustafir) 

Denna rungalder bar man på sitt bröst för att öka sitt mod.

Huvudkällor/vidareläsning

Lars Magnar Enoksen – Runor (rekommenderas varmt!)

Jansson, S.B.F. – Runinskrifter i Sverige

Petterson, G – Svenska språket under sjuhundra år