Asatro i praktiken

Först måste påpekas att man vet ytterst lite om hur den förkristna religionen tedde sig i praktiken under vikingatiden, eftersom källorna är ytterst knapphändiga. Det man tror sig veta bygger ofta på andrahandskällor, oklara arkeologiska fynd och gissningar utifrån nedtecknade myter och sagor. 

Ett står dock säkert, offer var centralt. Offerriten i stort kallades blot och omnämnas bland annat i Havamal (raderna 144-146). Bloten kan sönderdelas i tre delar. Först har man bedja, alltså man ber om något. Sedan kommer soa, vilket ungefär betyder offer och är själva offrandet, dödandet om offret är djur eller människa alltså. Slutligen kommer senda, när man skickar iväg offret till gudarna. 

Den vanligaste formen av blot var gemensamma måltider, alltså gillen och dylikt. Man ställde kort sagt till med en rejäl fest, där man offrade en del av maten till gudarna, som då ansågs deltaga i festen. Ibland kunde det vara så enkelt att man hällde en del dryck på golvet och åkallade någon gudom. 

En annan form var gåvooffer, där man offrade något för att få något i gengäld. Detta offer var ofta ett djur eller människa som offrades genom dubbeldöd. Dubbeldöd innebär att offret dödas både med hägning och spjutstick (jämför med Odens offer av sig själv i Yggdrasil). 

Ytterligare en form var soningsoffer, där man offrade för att försonas med någon gudom som man förargat. 

Slutligen kunde man helga något till en särskild gud. Det förekommer exempelvis att man helgade en hingst till Frej och att ingen, eller möjligen bara hästens ägare fick rida den. Den som överträdde detta dräptes. 

Bloten kunde i princip ske vart som helst, ofta i hemmet, men det fanns förstås särskilt heliga ställen: Lund, en träddunge helt enkelt (praktiska att hänga upp offer i), harg (en stenhög) och hov. Det senare var ett särskilt hus med gudastoder eller liknande i.  

Det fanns inga som hade till yrke att fungera som präster, utan alla kunde vid behov leda bloten, men det fanns vissa som ansågs mer lämpade och kunniga, vilka ledde åtminstone de större bloterna. Var det en man kallades han gode och fungerade ofta även som lagman, samt ansvarade för ett hov (se ovan). På Island utvecklades detta till att vissa hade hov där andra kunde betala för att få offra. Var det en kvinna kallades hon gydja, var gydjan särskilt framstående i spåkonst kunde hon benämnas völva. Överhuvudtaget var spådomar och spåkonst något väldigt vikigt i religionen. Det finns även andra titlar som haft någon form av betydelse i religionen, men man är idag mer osäker på dessas betydelse. Ett är erilaR, ett ord som utvecklas till medeltidens jarl, men man vet inte vad denne erilaR hade för funktion. En annan titel är þulr, som möjligen kan betyda talar/sagoberättare, den som återberättar de gamla myterna och sagorna alltså (se t.ex. Vaftrudnersmål i den poetiska Eddan). 

Det fanns ett antal olika högtider där man höll större blot, det verkar ha funnits åtminstone fyra stora blot. Störst och viktigast av dessa tycks julen. Den viktigaste gudomen under julen var Oden och man höll en stor gemensam måltid (se ovan) under juletid. Under jul var det också vanligt att man strenga heit och tömde bragarfull. Båda liknar våra dagars nyårslöften där man lovar storslagna ting inför nästkommande år. Strenga heit innebar att man avgav ett löfte hållande sin hand på ryggen på en galt. Strenga heit kunde också kallas jólaheiti. Notera också att galten var Frej och Frejas särskilda djur. Bragarfull (bragebägaren) innebar att man avgav ett löfte och sedan tömde en välfylld bägare. 

Disabloten var på våren (vårdagjämningen troligen) och särskilt vikigt var offer för god årsväxt och liknande. Disarna var kvinnliga gudar och kunde var allt från personliga skydds”änglar” till mäktigare gudinnor. Under disabloten hölls ofta även ting. 

Under sommaren hölls troligen också en större bloten, men det vet man inget närmare om. Under hösten däremot var det alfbloten, troligen omkring höstdagjämningen, då man blotade till alferna. 

Ett gemensamt för alla bloter var att man blotade til árs ok friðar, för god årsväxt och frid alltså. 

En annan högtid var när man namngav nyfödda, vilket bland annat skedde genom att man vattenöste dem (ja faktiskt, de kristna har inte monopol på den ceremonin). Även bröllop var stora högtider och bloter. Under bröllopet offrade man ofta oxar, samt skålade till Oden, Tor och Freja. Själva äktenskapet ansågs fullbordat då brudparet tog varandras händer.

Huvudkällor/rekommenderad vidareläsning

Blot – Tro och offer i det förkristna Norden av Britt-Mari Näsström

Fornnordisk mytologi-  enligt Eddans lärdomsdikter av Lars Magnar Enoksen

Eddan