Medelpads runstenar


I Medelpad finns idag så vitt man vet fjorton, mer eller mindre väl bevarade runstenar. Utöver det finns det ett handfull runstenar som avtecknats eller omnämnts i äldre källor, men som nu är försvunna. Elva av stenarna bär någon form av kors och de är alla daterade till tiden kring 1050. Nedan ämnar jag ge en kort genomgång av dessa bevarade runstenar. Jag återger både en transkription och en översättning till modern svenska. Vad gäller transkriptionen kan en kort förklaring krävas: þ är ett läspljud som i engelskans this ungefär, R är ett gutturalt r-ljud utvecklat ur det tonade s-ljudet (forma tungan som vid j-ljud, väs fram ett tonat s-ljud långt bak i halsen, så låter det ungefär.), när jag sätter bokstäver inom parentes beror det på att tolkningen är osäker.

 

Nolby i Njurunda

barksuain uk sihuastr uk friþi raistu stain þinsa aftiR buri faþuri sin i farþaihn markaþi 

”Bergsven och Sigfast och Fride reste denne sten efter Bure, fader sin, men Fardägn märkte.” 

Stenen, som också kallas Burestenen, står bredvid Tunavägen i Nolby, på vägen mot Matfors, rätt nära sin ursprungliga plats. Den är Medelpads näst största sten och en av de mest välbevarade.  

Innehållet är rätt typiskt, men några av namnen är rätt intressanta. Bergsven förekommer inte på någon annan känd svensk runsten vad jag kunnat hitta. Äldsta belägget från nuvarande Sverige är från Jämtland och då från 1339. Däremot tycks namnet varit rätt vanligt i Norge under vikinga- och medeltid. Bure är också ett ovanligt namn, det finns inga andra belägg för det namnet som personnamn från vikingatiden eller tidig medeltid. Däremot finns ju namnet i den fornnordiska mytologin som Odens farfar.

 

Svala i Njurunda

oskir barþi 

”Asger högg” 

Denna sten är i ytterst dåligt skick och större delen av ristningen är borta. Den flyttades 1970 till Sundsvalls museum.

 

Berga i Njurunda

(a)lrþuþr ak sihr(a)ifritu stin þinabtiR kiskik faþur sin ak abtiR m(oþ)ur sina 

”Altrud och Sigrev reste denna sten efter Gisking fader sin och efter Dis, moder sin.” 

Stenen står på en åker vid Bergatjärnen och detta är förmodligen stenens ursprungliga plats.  

Stenen är intressant genom att den innehåller två kvinnonamn, Altrud och Dis, varav det första inte förekommer in några andra källor, förutom en annan runsten i Medelpad. Det är relativt ovanligt att kvinnonamn förekommer på runstenar, särskilt att de rest en sten, men det förekommer. I Medelpad finns det flera sådana fall.

 

Attmar lilla

(m)iki raisti (stain) f… (i) straumi (kuþ naþi sina sal auk ant)…(k)aþ(u) stain (þina) 

”Mike reste denna sten efter NN. Han blev död i strömmen. Gud nåde hans själ och ande. NN och NN märkte denna sten.” 

Denna sten är i dåligt skick och endast tack vare tidigare avritningar har man kunnat tolka delar av ristningen. Stenen står numera vid kyrkan i Attmar, intill en större runsten, men hittades ursprungligen i Attmarby vid prästgården. 

Namnet Mike förekommer inte i några andra källor från samma tid. Att be att Gud skulle ta hand om någons själ och ande är rätt vanligt på runstenar.

 

Attmar stora

hokun lit rita stin þinobtir skukna bruþur sin auk abti(R) alþruþi muþur sino kuþ hialbi þiRa salu aukuþmuþiR 

”Håkan lät resa denna sten efter Skygne, broder sin, och efter Altrud, moder sin. Gud och Guds moder hjälpe deras själar.” 

Stenen är Medelpads största och en av de mest välbevarade. Den står rest vid Attmars kyrka, bredvid en mindre runsten, men hittades ursprungligen i Attmarby vid en bryggstuga.  

Ristningen är i gott skick och lättläst. Namnet Skygne är ytterst ovanligt och jag har bara stött på det i Yngligasagan och som norskt binamn från 1200-talet. Namnet Altrud är ett kvinnonamn, vilket är lite ovanligt i runstenssammanhang, men förekommer också på en annan sten i Medelpad (Berga i Njurunda). Formuleringen ”Gud och Guds moder hjälpe deras själar” slutligen är ytterst vanligt på runstenar.

 

Målsta i Tuna

(an)utriti stin þina a(f)ti(R) hakun faþuR… 

”Anund reste denna sten efter Håkan fader…” 

Denna sten är i ytterst dåligt skick och bara tack vare tidigare avritningar kan man tolka den. Stenen står på privat mark några meter från landsvägen. 

Båda namnen är ytterst vanliga namn för tiden, ungefär samtidigt som stenen restes fanns exempelvis en sveakung vid namn Anund Jakob.

 

Tuna kyrkmur

(þurstin) riti stin þin… …aþur sin hakun markaþi 

”Torsten resten denna sten efter NN fader sin. Håkan märkte.” 

Runstenen utgör bara ungefär hälften av den ursprungliga stenen och sitter inmurad inne i kyrkan.

 

Sköle i Tuna

aunhariti stin þinabtiR salua u(k) at biurn sunu sin 

”Ögnar reste denna sten efter Salve och efter Björn söner sina.” 

Stenen har spruckit i biter, men lagats, vilket gör vissa runor en smula svårtydda. Den har nyttjats som brosten och flyttats runt en hel del, men står numera på Torkarlsberget vid hembygdsgården. 

Ögnar är intressant på många sätt, för det första är det ett kvinnonamn, vilket betyder att stenen restes av en ensam kvinna. Något som inte är unikt, men väldigt ovanligt. För det andra så är namnet också väldigt ovanligt, det förekommer bara vad jag kunnat hitta i sagorna, exempelvis i Eddorna.

 

Selånger kyrkoruin

uniR ka(rl uk a)ni ritu stain þino afti(R) …sin 

”Une, Ka(rl och A?)ne reste denna sten efter (fader?) sin.” 

Denna stens topp är avslagen och den av dess högra sida är bortfallen, vilket gör att ristningen inte är fullständig. Stenen hittades 1928 vid dörrtröskeln i korets södra igenmurade ingång då ruinen restaurerades. Den står nu uppställd vi kyrkoruinen. Det förekommer flera olika tolkningsförslag, framförallt av de två sista namnen, men jag lämnar dem därhän då de är ytterst osäkra. 

 

Högom i Selånger

kunuþr auk þurka irþaun (l)itu raisa st(ain) aftiR þurstain sun sin in aun auk auntr bruþr hons 

“Gunvid och Torgärd de lät resa sten efter Torsten, son sin. Och Ön och Önder voro hans bröder.” 

Stenen är skada längs vänstra kanten, så att en rad runor är avslagna upptill. Med tanke på vad stenen varit med om är det ett under att den är i så gott skick. Den har nyttjats som sittbänk, gått av, sammanfogats med järnkrampor och flyttats till Norra berget i hemlighet. Slutligen flyttades den dock till sin nuvarande placering vid gravhögarna i Högom. Den är numera väl restaurerad och de flesta runor syns väl. 

Vad gäller inskriften så är Torgärd anmärkningsvärt, eftersom det är ett kvinnonamn och hon står med som en av de som resten stenen. Namnet Ön är ovanligt och förekommer bara i några norska källor.  

 

Oxsta i Selånger

…au…n…uissi…(ru)naR

”…(NN högg) runor.” 

Av denna sten kvarstår endast ett fragment och ristningen är omöjlig att tolka. Den står på sin ursprungliga plats i ravinen till en bäck som faller ut i Selångersån, cirka 700 meter sydväst om vägskälet vid Siljeåsen.  

 

Byn i Sättna

sikuRþ suain auk h(a)rþuR ritu stain(n) þina abtiR ihul foþur sin 

”Sigurd, Sven och Hård reste denna sten efter Igul, fader sin.” 

Ristningen är svårläst, men finns i många avritningar. Den står cirka hundra meter norr om vägen genom Byn i en backslutning. Vad gäller inskriften är den typisk för en runsten, med för tiden vanliga namn. 

 

Skön större

biurn riti stain þino aftiR ufriþ auk at un sunu sin(a) 

“Björn reste denna sten efter Ofrid och efter Unn, sina söner.”  

Denna sten är någorlunda gott skick och står uppställd vid Sköns kyrka, bredvid en mindre runsten. Den är dock delvis nedsänkt i marken så de nedersta runorna är svåra att se. Runstenen hittades när man rev den gamla, medeltida, kyrkan 1848 i vars vägg stenen var inmurad. Inskriptionen är rätt typisk för runstenar, med för tiden rätt vanliga namn. 

Skön mindre

Bia(rn) raiti … þur sin kuþ hialbi ant hans… (ris)ti runaR 

”Björn reste (denna sten efter NN fa)der sin. Gud hjälpe hans ande (NN ris)tade runorna.” 

En stor del av nederdelen av stenen saknas, varför delar av tolkningen är osäker. Stenen satt förmodligen i den gamla kyrkan (se Skön större), sedan nyttjades den som utfyllnad vid kyrkoherdens stalltrappa. 1911 hittades dock stenen och restaurerades. Den står nu uppställd vid Sköns kyrka, bredvid en större runsten. Den står dock för lågt i marken, så delar av ristningen är svår att se. 

Inskriptionen är rätt typisk för en runsten, möjligen kan man leka med tanken att det är samma Björn som har rest Sköns båda stenar, men det kan aldrig bli mer än spekulationer. 

 

Huvudkällor

Hellbom, Algot, Medelpads runstenar 1979

Lind, Erik-Henrik, Norsk-Isländska dopnamn och fingerade namn från medeltiden, 1915

Lind, Erik-Henrik, Norsk-isländska personbinamn från medeltiden, 1921

Otterbjörk, Roland, Svenska förnamn, 1979

Sveriges medeltida personnamn A-Holmger

Upplands runinskrifter (Sveriges runinskrifter band sex till nio)